Sjukt stressigt = ingen tid att blogga
Senaste tiden har bestått i stress, stress och stress. Jag är numera igen Au Pair längre utan jobbar nu en sista vecka med min värdfamiljen nya Au Pair. Stressen har varit att dels städa ur mitt Au Pair rum och flytta alla mina saker till Dylan, dels i att förbereda för den nya Au Pairen och dels i att fylla i hundrafemtio olika formulär för ett nytt visum. Nu börjar saker dock långsamt lugna ner sig lite. Jag är utflyttad ur mitt gamla rum, jag har förberett för den nya Au Pairen och alla formulär är ifyllda för korrektion. Jag har fixat hejdå present åt min värdfamilj och haft hejdå-brunch med dem där vi gett varandra presenter.
Jag fällde ner de bakersta sätena i minivanen och åkte iväg till Dylan. På så vis fick jag glatt med mig allting första vändan och kunde sedan på lördagen och söndagen noggrant städa ur mina rum.
Efter att rummet var rent och fint fixade jag och värdbarnen en välkommen-skylt till den nya Au Pairen, Sinead. Vi satta sedan upp den på hennes dörr precis som min skylt suttit innan.
Mer om alla dessa saker i senare inlägg men det är lite vad jag har gjort den senaste tiden och varför jag inte har bloggat någonting på sistone.
En av sakens som tog låg tid var att städa ur mitt rum och packa allt i lådor. Jag hade samlat på mig en del under två år. Mycket var också bara skräp och jag kastade två sora sopsäckar. Massor av lådor packade jag förra lördagen in i familjens minivan och Moa hjälpte mig sedan bära in alla lådor till Dylan. Som tack för hjälpen bjöd jag henne på frukost inne i West Chester. Det var verkligen jättesnällt av henne då det gjorde att det gick sjukt mycket snabbare att få allt iordning. Så jag är glad att det är gjort.
Jag fällde ner de bakersta sätena i minivanen och åkte iväg till Dylan. På så vis fick jag glatt med mig allting första vändan och kunde sedan på lördagen och söndagen noggrant städa ur mina rum.
Efter att rummet var rent och fint fixade jag och värdbarnen en välkommen-skylt till den nya Au Pairen, Sinead. Vi satta sedan upp den på hennes dörr precis som min skylt suttit innan.
Det var lite sorgligt att städa ur rummet och sätta upp en ny namnskyt. Jag har verkligen haft en fantastik tid som Au Par för tre helt underbara tjejer som jag vekligen älskar. Därför är jag glad att jag kommer att kunna hälsa på den ofta efteråt. Livet går ju dessutom vidare och att vara Au Pair är kanske inte något att satsa på för resten av livet.
Kommentarer
Trackback
